Skryt lagom! Eller nåt...

Det är väldigt roligt att undervisa! Och det är extra roligt om de man undervisar också tycker att det är roligt... Som gymnasielärare är jag inte direkt bortskämd med positiv feedback i form av direkta kommentarer kring hur hur givande dagens innehåll varit. Därför blir jag lite rosa om öronsnibbarna varje gång studenterna på SU ger sådan direkt återkoppling som "Å, vad bra du förklarar! Nu förstår jag precis!" eller "Vad intressant det är!" eller bara ett "Tack för idag!". Sanningen att säga så kan jag göra precis samma sak med mina gymnasieelever på t.ex. Vård- eller Barn- och fritidsprogrammet och då somnar de...

Jag inser att motivation är ett viktigt nyckelord. Och jag förstår att jag inte alltid lyckats motivera mina gymnasister... Somligt skyller jag på strukturerna i utbildningssystemet/organisationen; att jag helt enkelt varit tvungen att "trycka eleverna igenom tratten" så att säga. Mitt uppdrag var att undervisa i kursen Ma1a som om eleverna hade rätt förkunskaper. 100 timmar under ett års tid, varken mer eller mindre. Punkt.

Men å andra sidan är jag självkritisk för att jag inte stått upp för eleverna och tagit striden. Mina elever hade verkligen inte alltid rätt förkunskaper. Jag borde ha slagits för dem, sett till att de fått backa bandet och repetera under ett år innan vi startade kursen istället för att låta dem misslyckas under ytterligare ett år i sin utbildning, hur väl jag än tillrättalade undervisningen för att kännas "lättillgänglig". Bland natureleverna var det annorlunda. Där kunde jag trixa och fixa och stötta och peppa på ett helt annat sätt eftersom de hade förkunskaper att bygga vidare på.

Nåväl. För att inte deppa ihop över mina egna tillkortakommanden får jag glädjas åt att då och då få trevliga utvärderingar av studenterna på lärarutbildningarna. Som denna kommentar: