"Jamen, då kommer det här att gå jättefort!" kontrade jag och lät mig inte nedslås av elevernas totala passivitet. "Kom nu och hämta saker och sätt igång!"
Inte en rörelse. Möjligtvis en diskret suck. Jag satte mig vid katedern (jag som nästan aldrig sitter där!). "Jaha, då sitter vi väl och glor på varandra" tyckte jag. "Oj, vad tråkig lektion."
Ännu inget gensvar. Jag blev tvungen att ta till det fulaste knep som en lärare någonsin kan använda:
"Ni får väl sitta där då... men ni får inte närvaro förrän ni börjar jobba." Och så stirrade jag stint ut över klassen.
Nu hände något. Någon smög fram och tog några saker. Sedan följde de andra raskt efter. Några fula ord svävade runt i rummet, men alla jobbade. Och vilket fint resultat vi fick upp på tavlan!
Visst, jag fick tvinga eleverna och leda dem fram till slutsatsen att kvoten mellan omkretsen och diametern hela tiden blir ≈ 3 och påminna dem om att vi ju känner till ett tal som används när man beräknar omkretsar och areor av cirklar, nämligen π som faktiskt "uppfanns" på precis det här sättet. Ingen i klassen blev särskilt imponerad eller fascinerad av den otroligt coola upptäckten...
"Vi hinner aldrig räkna i boken..." muttrade någon.
Och visst, om engagemanget är lika med noll när vi ska göra en aktivitet så tar det onödigt lång tid. Även om någon elev gjort en aktivitet i femman kan det finnas en finess med att testa igen, vi kan komma fram till fler slutsatser vid arbetet, t.ex. introducera andra begrepp än diameter, såsom korda, eller diskutera vilken enhet O/d har, eller fundera över vikten av noggrannhet vid mätning m.m.
GE MATTEN EN CHANS, SNÄLLA ELEVER! (Kommentarer emottages tacksamt av desperat fröken!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar